Svarta hål



Svarta hål

Molnen är svarta
Himmlen är blå
Trasslig och otvättad
I komplicerande stunder
Döljer jag det
En syra som förtär
Inifrån och ut mot huden

Det mörknar
Men det är inte jag
För jag har lärt mig
Plågandes med hjälplös blick
Tiggandes
Varför?

Är jag straffad
Vad har jag gjort
Och varför det här och nu

Osmidig
Stickande vas
Förtärandes

Jag skrattar
Håller med
Skrattet vrider sig i strupen
Falskt och rispande

Låt detta bli en läxa
Jag skall aldrig mera kasta mig
Mot det jag trodde var rätt


Skriven av: Mig

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0